Limbo
Luften jag andas känns som vacum.
Tomrummet är påtagligt, jag hänger liksom ovan marken.
Hittar ingenstans att sätta ner min bortdomnade kropp på.
Ingenstans att börja, ingenstans att sluta.
Jag vill inte…
Jag vill…
Jag måste orka.
Om jag slutar nu…kommer det att börja om…igen och igen.
Någonstans finns det ljus, hopp.
Ett liten blomma som spirar.
Jag känner det i min kropp.
Men den är sliten.
Tom.
”can you find me space inside your bleeding heart”
Hej,
Har tittat in mellan varven på Ab och undrat hur du har det. Hoppas så att du kommer igen snart, får lite ro i själen och att det som bekymrar dig ordnar upp sig.
Kram
Nu har jag läst flera av dina inlägg och orkar inte mer. De orden får mig att känna din smärta.
Att du var en sån poet…visste inte jag.
Oerhört vackert.
Önskar dig lycka till.
Kram!