Inom mig vrålar jag….

Inom mig vrålar jag.

Det händer ganska ofta nuförtiden.
Vrålar över livet, över allt som ställer till det för mig.

Jag föddes med ett mörkt hål i bröstet.
Ett hål som inte krymper.
Ett hål som gör ont, som gapar tomt.

Förr kunde jag krympa det delvis, genom att leva ut…i och genom musik och rött, kraftigt vin.

Jag begravde mig i en i tanken skyddande håla i underjorden med mörkret som min enda trygghet.

Jag måste…måste vältra mig i misär för att kunna resa mig.

Nej…jag fyllde det inte med konstgjord eufori. Jag fyllde det med svart tjock tjära av desperation som rann genom mina vener.

Och skrek…och krälade…och skrek.

Men hålet gapar ännu tomt och jag nu har ingen möjlighet att fylla det helt.

Jag är inte ensam längre…men behovet att kräla tillbaka till min håla finns fortfarande.

Och det går inte.

Jag behöver något som får mig sluta vilja kräla…

Något…eller någon…eller…

”I’ll describe the way I feel
Weeping wounds that never heal”

”Gravity
No escaping gravity
Gravity
No escaping… not for free
I fall down… hit the ground
Make a heavy sound
Every time you seem to come
around”

Andra bloggar om: Placebo, Special K, musik

~ av Deppspret den april 6, 2007.