Andetag
Ett andetag från det förgångna, något jag känner igen.
Onåbart och vackert.
Farlig mark.
Men det fyller mina lungor och jag ler.
Det var ett tag sedan…
…jag var här och skrev.
Vintern är inte riktigt mitt forum, plus att det har hänt en del grejer.
Utredningar och ansökningar. Barn och hem och gud och hans moster.
Äntligen har jag fått bekräftat vad jag egentligen hela tiden vetat om min sjukdom.
Det betyder mycket att få höra att jag varken är frisk eller lat!
Att jag bara kan bli bättre men aldrig bra.
Att FK vad de än beslutar sig om min framtid, aldrig kan tvivla på mina ord.
Det har jag papper på.
Så det så…
Placebo
“Lie to me, it takes less time. To drink you pretty”
Tack för era fina kommentarer. Jag tar en liten bloggpaus här och vad är mer på plats än lite pausmusik.
Kramar till er alla.
TRÖTT
Är sjukt trött igen.
Vad gör man när man provat allt, hittat något och det funkar i två dagar?
Det senaste har varit att äta choklad, enligt experter på min sjukdom. Det störda i detta är att det funkade i några dagar, sedan blev jag lika som när jag åt SSRI preparat. Man kanske får biverkningar av chokladen. Hahaha.
Det svirlar i huvudet och kroppen är varm. Vet inte om jag ska fortsätta mitt mumsande och att detta snurr är övergående. Man blir ju konstig när seratoninet ökar i skallen.
Problemet med min sjukdom är att man blir överkänslig mot läkemedel och andra saker som har med biologin i kroppen att göra. Så det kanske är så löjligt att jag måste ställa in min choklad.
Skratta ni :D, det bjussar jag på.
Det var länge sedan jag varit så här trött.
Andra bloggar om: kronisk_trötthet
Cry
You are the beauty of the world
and every sorrow came to you.
A broken dream at night
hunts you in the daylight too
All I ever wished for:
to take away your pain
It hurt so bad to not be near
when your tears falls down like rain.
deppspret co
Positiva ord
Livsglimtar skakade om mig lite när hon kommenterade min senaste blogginlägg. Hon bad mig stanna upp och tänka över några egenskaper som är BRA hos mig. Min blogg är ju Fröken Dysterbuks sätt att få ut alla tankar som far omkring och jag kan faktiskt säga att jag gillar min mörka sida, så länge den inte kväver mig. Den ger mig så mycket kreativt, ur den kommer målning, texter och dikter. Den får mig att njuta av musik och drömma mig bort.
Men ibland tar den överhand, den suger ur all självkänsla och glädje. Det har varit så ett tag nu men som alltid har det vänt åt rätt håll igen.
Vad är Fröken Deppspret bra på då?
Ja, det kan man undra. Det JAG tycker jag är bra på betyder inte att ni måste tycka det.
Jag är bra på att få folk att skratta. Jag är en clown, älskar att spela Allan och dra rövarhistorier och att bjuda på mig själv. Det uppskattas inte alltid men jag ser det som en kvalitet.
Jag är bra på att uttrycka mig i ord och text och att få händelser att låta roligare än vad det är.
Jag är bra på att gilla att måla. Det låter helknäppt, jag är ingen konstnär men jag ÄLSKAR att måla och är NÖJD med resultatet.
Jag är bra på att läsa av folk. Jag kan känna vem som är att lita på, vem som inte mår bra bakom fasader av skratt och folk som ljuger mig rakt upp i ansiket.
Det får räcka för dagen. Detta inlägg var SVÅRT att skriva då jag aldrig utsatt mig för att BRAa mig själv.
Försök ni med. Ni får endast kommentera om ni säger en bra sak om er själv i den. Annars låter denna blogg som rent fiske och det var ju inte meningen.
Godnatt på er.
Andra bloggar om: bra tankar, positiva ord
Second hand
En tanke som ofta slår mig: Är vissa födda att alltid vara Second Hand?
Ibland så undrar jag.
Ett exempel är när mina barndomsbekanta ibland ringer och vi tar en fika, en och en.
Allt är fridens liljor. Vi pratar på samma nivå, om samma roligheter och tråkigheter!
Sedan träffas vi alla fyra, då är jag alltid femte hjulet, det som sades för en vecka sedan blir pinsamheter inför de andra. Det är som om jag vore Second Hand.
Jag finns inte. Mina ord är luft. Annat och andra är viktigare!
Jag DUGER bara när JAG behövs. Jag FINNS bara när JAG behövs.
Pest
Min “sjukdom” äter upp mig.
Ja, det är så det känns just nu. Kroppen är förlamande tung, varje rörelse gör ont och jag ser ingen väg ut.
Ibland håller det på ett par dagar, ibland flera veckor. Just denna sväng verkar tillhöra den sista.
Känslan av att sakta tyna bort och dö är väldigt närvarande. Att jag bär på något sjukligt som lååångsamt äter upp mig inifrån. Jag känner mig som 80 år. Trots att jag är frisk som en nötkärna.
Aldrig har väl tårarna trillat som de gjort den senaste tiden, aldrig har jag kännt sådan maktlöshet. Jag vill, det ska gudarna veta, vill…alla ambitioner jag hade, allt jag ville göra äts upp av denna pest.
Jag ville jobba, ha en rolig hobby och vara en bra mamma. Se världen och leva.
Jag är ett levande lik.
Andra bloggar om: narkolepsi, kroniskttrötthetssyndrom, sjukdom
Spegeln
…som reflekterar ljuset.
Som reflekterar mig.
En längtan…
…och en insikt att hur man än gör, kommer det aldrig att bli annolunda, aldrig bli närmare.
Men glädjen väger upp, den stärker och ger mig mod. Den inspirerar mig och gör min dag lättare.
Glädjen som spirar trots tårar av livets orättvisa, som lyfter och ger mig orken att fortsätta.
“When you walk the endless road,
you’ll hear someone following.
Don´t be afraid.
It’s just me walking behind you.”
/depps
Andra bloggar om: vänskap
